Kongenitalt Diafragmabråck

Det finns hopp

  • Öka teckenstorlek
  • Standard teckenstorlek
  • Minska teckenstorlek

Agnes resa Del 1

Del 1 - Graviditeten

Vi (jag Ninni och min man Johan) var på vårt första UL redan i vecka 6 och fick då se två små prickar! (Vi hade fått hjälp med hormonsprutor och då är det ju större chans för tvillingar) Sen åkte vi på bröllopsresa till Italien i två veckor – bussresa när man är nygravid och väldigt illamående är inget jag rekommenderar någon ;) Allt vi tänkte på va väl att få komma hem och göra ett nytt UL för att få se hjärtljud (det första ultraljudet var för tidigt att se det än och läkaren sa att det inte va helt säkert att det skulle bli två fastän det va två prickar) – och då i vecka 8 såg vi två små hjärtljud på de små prickarna. Det gjordes ytligare ett UL i vecka 12 – minns faktiskt ej varför men hade en hel del blödningar under hela graviditeten (så jag va uppe på förlossningen flera gånger) och då va de inte längre små prickar utan nu låg de så sött där i sin våningssäng <3 Hela första halva av graviditeten mådde jag pyton! Tom så dåligt att jag blev sjukskriven – jag låg bara helt still (annars kräktes jag) i flera veckor! Huuu…

 

 

Våningsängen i vecka 12

I vecka 17 började jag få sammandragningar. Kom emellanåt när jag ansträngde mig, men inget jag tänkte så mycket på. Vecka 19 var det dags för RUL och det blev två stycken då tvilling till vänster inte ville som läkaren (i efterhand har vi läst på protokollet att de då såg avvikelser men inget de sa något till oss om eller rapporterade vidare – något som kunde kostat Agnes hennes liv!) I vecka 22-23 hade illamåendet lagt sig äntligen men istället började fogarna krångla.. och i vecka 25 så hade jag så sjukt ont så jag sökte till MVC med förhoppningen om att bli sjukskriven för dem och sjukskriven blev jag och mer därtill.. Kom in och hon gjorde en rutinkoll på min tapp när jag ändå va där – och den va bara på 1,4 cm så jag blev direkt uppskickad till Halmstad förlossning och där va den bara 1,2 cm så jag skickades vidare med ambulans ner till Lund och när jag kom dit var den bara 0,8 cm (obefintlig när de tryckte på magen) Så from då va det strikt liggläge som gällde! (lyckades dock tjata mig till både toabesök och en egen tv ;) ..) De följande dagarna togs det prover hit och dit, neopersonal kom på besök och informerade, sprutor för att hämma sammandragningarna, TUL etc och de började prata om en ”snörgrej” – cerclage även kallat ;) Där de syr fast en sorts krage i livmoderhalsen (detta görs för att ge stöd åt och avlasta livmoderhalsen) för att barnen ska stanna inne så länge som möjligt. Nackdelen med en sådan operation är att om det är en infektion i mammans kropp kan barnet/barnen bli sjuka – de var väldigt osäkra på om jag hade någon infektion; proverna var otydliga och de velade en hel del (ena dagen kom en läkare in och satte mig på fasta och sa att det skulle göras och sen ångrade de sig osv – till slut fick jag säga till dem att ta diskussionen sinsemellan utanför min dörr tack och återkomma när de hade något vettigt att säga! ) Men dag 3 iaf så vändes vår värld helt uppochner – då va det dags för ännu ett UL. Först gjorde sköterskan en mätning på tappen som nu var nere på 0,4 cm och sen började de då göra ultraljudet men hon hämtade snabbt in en specialistläkare. Han sitter länge och hummar men säger inget, men till sist så säger han att tvilling 1 antagligen har fått ett diafragmabråck. Sen sa ingen något mer om det. Vi gick därifrån allmänt förvirrade och visste väl knappt vad ett diafragma va?! Johan försökte förklara för mig det lilla han förstått utav den lilla informationen vi fått men jag bara grät. Sen blev det iaf snabbt beslutat att de skulle göra cerclaget – nu gjorde de allt för att få dem att stanna inne (sammandragningarna blev ju bara mer och värre så..) Så i v.26 opererades jag och nu hade de lyckats få till en ny tapp så nu var den ca 3 cm! Än hade vi inte fått någon information om vad diafragmabråck var och vi tog inte reda på det själva heller. Vet inte om det kanske var en försvarsmekanism från vår sida; att inte fråga eller ta reda på något heller menar jag. Nu i efterhand är jag väldigt glad över att vi inget visste – att ha vetat vad som väntade och bara ligga och vänta; man kan ju bli galen för mindre känns det som..

Efter en veckas övervakning fick jag iaf åka hem! Fortfarande strikt sängläge men ändå – min säng! Ja, och där låg jag sen.. I v.28 var vi på TUL i Lund och det såg bra ut, båda växte och min tapp var på 2 cm så lite mindre men de gav mig ändå tillåtelse att gå lite om det gick. Woohoo J 1/11 hade jag dock jättemycket sammandragningar och åkte in till Halmstad förlossning där jag fick mer bricanyl och de gjorde en koll (hela förlossningen va nog inne i det där lilla rummet, man kände sig rätt dum där man låg och när en läkare kläckte ur dig ”men vad är det där!?” blev jag sur på riktigt och sa till honom att det va mitt barn! Bara för att det var något nytt för dem kan man ju tänka lite… Fick mig ju inte direkt att känna mig tryggare i Halmstad…) När sammandragningarna lagt sig fick jag åka hem igen, men den 6/11 fick jag så sjukt ont i ryggen (va ju dags för förlossning men det kopplade ju inte jag då utan trodde bara min rygg pajat av allt sängliggandes…) Gick runt och grät hemma några dagar men 8/11 stod jag inte ut längre och fick åka tillbaks till förlossningen. Massa bricanyl och min tapp var nu bara 1 cm (igen) så den 9/11 jag fick åka ambulans ner till Lund igen och där fortsatte de pumpa i mig bricanyl etc. Men sen den 10/11 på morgonen kom det in några läkare och säger ”Jaha då blir det snitt i eftermiddag” - What?! Var vi inte riktigt redo på... Trodde väl de skulle stoppa upp det igen eller något. Skulle barnen komma nu? Idag? Herregud! Tappen var nu nästan helt borta och jag blödde en hel del men det berodde nog på cerclaget. I vilket fall var jag överlycklig över att det iaf skulle bli ett snitt!